ID: 815 Titel: Betydelsen av hjärtfunktionen hos donatorn för recipientens utfall - en prospektiv studie för att öka tillvaratagandet av donatorshjärtan Provsamlingsansvarig: Göran Dellgren Start insamling: 2022-04-01 Slut insamling: 2027-04-01 Beskrivning: Svår hjärtsvikt är en diagnos med mycket dålig prognos där 2-årsmortaliteten är över 50%. Trots framgångar i farmakologisk behandling och mekaniska pumpar anses hjärttransplantation vara den bästa behandlingen vid terminal hjärtsvikt. Hjärttransplantation som behandling vid terminal hjärtsvikt är dock begränsad av antalet tillgängliga organ - hade vi fler organ skulle fler patienter transplanteras. Enligt gällande internationella riktlinjer skall ett hjärta vara nästintill perfekt skick för att kunna transplanteras. Enligt dessa riktlinjer får ett donatorshjärta högst ha marginellt påverkad funktion, inte ha behov av hjärtstärkande läkemedel eller vara drabbat av hjärtrytmrubbningar. Dessutom får det inte ha så kallade väggrörlighetsstörningar, det vill säga att vissa deler av hjärtmuskeln har nedsatt rörlighet medan andra delar har normal rörlighet. Detta är ett mönster som ses vid exempelvis hjärtinfarkt. Hjärtdysfunktion hos patienter som utvecklar hjärndöd, och därmed har förutsättningar för att bli organdonatorer, är vanligtvis sekundärt till den sjukdom som ledde till hjärndöd, eller till utvecklandet av hjärndöd i sig, och är i regel reversibel. Det är alltså inte något grundläggande fel på hjärtat i sig men det har hamnat i en icke gynnsam miljö som tillfälligt påverkar dess funktion. Stressinducerad kardiomyopati är ett relativt nybeskrivet akut kardiellt syndrom där hjärtat utvecklar regionala väggrörlighetsstörningar orsakat av en överstimulering av stresshormoner (katekolaminer) på hjärtmuskulaturen. Hos organdonatorer ses en kraftig katekolaminstorm i samband med inklämning och utvecklandet av hjärndöd, vilket kan trigga en stressindicerad kardiomyopati. I en nyligen avslutad retrospektiv studie såg vi att 24% av alla möjliga organdonatorer utvecklade hjärtdysfunktion. Regionala väggrörlighetsstörningar var vanligaste mönstret och funktionen var i regel lätt sänkt hos dessa donatorer. I de fall en kranskärlsröntgen utfördes såg det att väggrörlighetsstörningarna inte berodde på kranskärlssjukdom, och flera hjärtan återhämtade sig under donationsprocessen. Det var främst yngre donatorer som drabbades av hjärtdysfunktion, vilket är viktigt eftersom hjärttransplanterade patienter som fått ett hjärtan från en ung donator har bättre prognos. I Göteborg, och även i Lund, har det funnits en tradition att försöka maximera antalet möjliga hjärtdonatorer. Ofta har det transplanterats hjärtan som legat på gränsen till gällande riktlinjer. I studien kunde vi därför identifiera 42 hjärtan som transplanterades, trots påverkad funktion. Resultatet på både kort och lång sikt påverkades inte för de patienter som tog emot ett sådant hjärta. Rekommendationen att inte omhänderta hjärtan med regionala väggrörlighetsstörningar har bristfälligt vetenskapligt stöd och baseras på en över 30 år gammal studie som inte hade hjärtdysfunktion som primärt utfallsmått. Vid granskning av denna artikel stödjer inte de data som presenteras att regionala väggrörlighetsstörningar skulle vara förenat med sämre utfall. Trots detta har denna rekommendation legat till grund för beslutsfattande om hjärtat skall omhändertas för transplantion eller inte. Ett antal retrospektiva studier har visat att utfallet inte är sämre för patienter som transplanterats med hjärtan som har/ har haft dysfunktion. Totala antalet patienter som mottagit ett hjärta med dysfunktion i dessa studier uppgår till nästan 1400 patienter. Det saknas dock prospektiva studier kring transplantation av hjärtan med hjärtdysfunktion hos donatorn. I studien avser vi att utreda möjliga hjärtdonatorer inför transplantation efter ett utredningsprotokoll. I protokollet ingår upprepade ultraljudsundersökningar av hjärtat, för att se att funktionen förbättras. Hjärtat kommer att utredas för kranskärlssjukdom där det är nödvändigt. Om en förbättring av hjärtfunktionen kan ses och kranskärlssjukdom uteslutits rekommenderas att hjärtat omhändertas för transplantation. Dessa undersökningar görs idag enligt klinisk praxis men inte enligt ett systematiskt protokoll. Det är dock alltid upp till ansvarig thoraxkirurg att fatta det slutliga beslutet då det är många faktorer som påverkar utöver de som beskrivits ovan. I de fall det är tillämpligt kommer blodprov och vävnadsprover tas till biobank från donatorerna. Vi kommer att följa patienter som hjärttransplanterats, enligt klinisk praxis, för att utvärdera om hjärtfunktionen hos donatorn påverkar utfallet för mottagaren PROVTYP;PROVGIVARE Hjärtbiopsi;100 BLodprov;500